Salt i såren

När allt redan var så illa det kunde bli blev det plötsligt ännu värre. Som ni redan vet spöar Korea skiten ur oss. De är så bra så att man med 'oss' menar alla som inte är är Koreaner. Okej, vi tog dem i OS, lite kul, men den tävlingen är ju både oviktig och dessutom glömd vid det här laget (iRL sport är något vi européer har kommit på för att det ska bli lite lättare att hantera att vi suger). Mina forna hjältar och förebilder som Protossvensk, SaSe och NaNiwa, har jag redan gett upp på. Alla andra svenskar för den delen också. Tankar och hopp vänds nu söder ut till Frankrike och  Zerg. Allierad med den slemmiga fienden, visst, men jag kunde inte bry mig mindre. En ohelig allians är bättre än ingen, och om ska vi ta dessa RTS-trollare som kompletterat sitt ris med möss och grafikkort vill det till att sluta sig samman. Det blir svårt i Shanghai vilket fall, vi vet det, och motståndaren är dryg som 17.

Anledningen till mitt inlägg var egentligen en löpsedel som  tryckte upp citron i mina ögon, gnuggade hårt, och sa till mig att vänta medan den hämtade salt. Stefano hade åkt ur kockarnas kamp. Helt oviktigt visserligen, men livet hittar alltid sätt att förstärka den redan tillräckliga ångesten. Blir man knäckt av en sån sak, hur bräckligt är då inte det lilla hopp man ändå har kvar?

Så full tank i planet och full fart mot Shanghai. Det ska bli sååå roligt ;) So long Nerds!

Bye, Bye Stefano

Chippet vid mitt hjärta del1

Det viktigaste i ett spel är musiken. Det näst viktigaste är kontrollen eller närmare bestämt spelkänslan. Sen kommer grafiskdesign och story osv. När vi (GAMe, jag och brorsan) var små spelade vi in musiken med bandspelare. Vi nynnade oss sedan genom nittiotalet tills MIDI-filerna gav oss någon form av livsuppehållandeåtgärd. När sedan program som  Meridian Advance och Super Jukebox kunde  ge oss orginalljudet från NES och SNES var lyckan total. Trodde vi.

Thomas Sunhede eller Sol (som han egentligen heter) började på egen programpunkt i Sveriges Radio, spela klassiska dängor från spelhistoriens alla skrymslen och hörn. Det var då, tidigt '00 som Bob och MJ verkligen fick se sig besegrade, och så gott som all annan så kallad vanlig musik bleknade i jämförelse mot vad SID och 2a03 (NES) erbjöd. Nu, denna dag, kan jag nog om jag överdriver lite räkna upp 100 spelkompositörer och kanske nynna på 500 låtar.

För mig är Commondoren klart störst både när det gäller ljud, kompositörer och kompositioner.  Siddarna som filerna eller låtarna kallas efter SID-chippet innanför skalet, ger en upplevelse utöver det vanliga. Även vanliga upplevelse kan vara härliga som vi vet, men lyssna på Rob Hubbards 'Delta' och Jeroen Tels 'Out Run Europe Levels'. Där snackar vi utöver. Men Chippet 2a03, som sitter i vår kära gråa låda, skäms inte på sin andra plats. Sedan rekommenderar jag Mastern, Amigan och SNESet varmt, utan inbördes rangordning.

När Sol med Syntax fick mig att börja skriva musik, var konkurrensen inte särskilt stor och även jag lyckades ta mig in i radiotablån med två låtar. Nu är det helt andra tider. Explosion och inflation är två nyckelord. Folk från hela jordklotet gör helt sjuka grejer och postar och länkar hej vilt. Kolla bara på detta underbara youtubeklipp.

Spela och samla i all ära, men mitt hjärta tillhör våg- och tandformade ljud. Även min passion för lågfrekvent bas kommer förbli stark. Fyra kanaler i Mono kommer alltid övervinna 7.1 surround och vid val av livspartner är mitt enda krav att hennes favorit låt är David Whittaker's 'Speedball'. So long Nerds!

Humor i svåra tider

Jinro spelar poker och även Stefano ska lägga av nästa år enligt honom själv. NaNiwa har minst sagt tappat sitt flytt och SortOf var nog endast en dagslända trots allt. Sen att Koreanerna fasar ut Broodwar kan ju bara båda allt annat än gott. Humor är ofta ett bra sätt att tackla motgångar och tragik, därför ägnar vi denna icketorsdag på Planet Nimn åt lite StarCraft skämt. Det är självklart tillåtet att skratta både med och åt skämten.




Q: What did Barrack Obama said to the villagers before he commanded the Nuke?
A: glhf

Q: Why is MC no more afraid of heights?
A: He overcame his Ladder Fear

Q: Why didn't the Marine qualify to the olympics?
A: He weren't allowed to Stim






















Q: Why is Justin Biebers bodyguard an Immortal?
A: If need too get rid of the Stalkers

Q: Why is NaNiwa disappointed of World of Warcraft?
A: He misunderstood the meaning of PvP




















Q: Who will play Uncle Scrooge in the new live-action Disney movie?
A: Ret
























Q: Why is Heart of the Swarm still a BETA?
A: Its made by Blizzard

Q: What is my grand child so excited about?
A: The release of StarCraft 3






















Nu har ni något att skratta åt tills vi syns i Shanghai, eller i nästa inlägg;) So long Nerds!

Bot och bättring

Som ni märkt har det varit lite dött här. Istället för att skylla på primtalsfaktorisering (läser Algebra A) och byte till OSX så lovar jag bättring! Undertiden Nimn's Planet varit dold för er, har GAMe lagt ytterligare två spel till sin lista av avklarade NES-titlar. Castlevania 2 och Gunsmoke. Vår hypotes om att Simons uppdrag har överreklamerad svårighetsgrad visade sig riktig. Med lite kartor och anteckningar och några potions med tålamod, så kommer de flesta normalbegåvade (IQ 80-120) både lyckas uppväcka och besegra greven.

Gunsmoke tog GAMe lite på sängen. Men efter en hård kraftmätning fick även detta spels ärkefiende käka grus. För min egen del så har jag äntligen avklarat första milen i mitt Zelda 98+ Maraton. Sextio plågsamma timmar är över och jag behöver aldrig mera spela Skyward Sword igen. Ett liv utan Skyward är himmelriket på jorden, om vi nu ska tillåta lite existentialism och samtidigt anknyta till spelets tema.


Nu sitter jag hos föräldrarna och skriver, men till veckan dyker ett paket från apple-store upp på posten. Då kan jag äntligen uppdatera mer frekvent och inte föra er bortom ljuset igen sådär. Dock har jag mer att göra än brukligt, så jag kan inte hålla torsdagen helig längre, som jag berättade sist. MEN jag garanterar er minst en post i veckan. Så håll nätverksanslutning och ögon öppna! So long Nerds!

Never again! (Aldrig mer!)

Sporadisk höst för alla torsdagsbarn

 

Det kommer bli en sporadisk höstsäsong på Planet Nimn för alla invanda torsdagsbarn. Även en gamer behöver ta tag i livet utanför de beprövade pixlarna. För mig innebär det hardcore universitetsmatte med start imorgon. Så istället för att utlova medioker speljournalistik varje torsdag, kommer jag posta kortare inlägg titt som tätt (troligtvis titt).

Vi börjar hösten med att låta er suga in känslan i det utlovade youtubeklippet nedan, där GAMe bjuder upp Greven på en 3/8 bits vals.

Då var det bevisat att den odödlige greven går att besegra även i detta spel (och att man inte snackar rikssvenska precis). Till er som tror att detta var GAMes första försök kan jag bara säga: Det var inte hans första försök. Jag kan lägga upp de misslyckade försöken någon gång i framtiden om någon är intresserad.

Jag lovade er Gradius 3, men det kommer att bli Castlevania 2: Simon's Quest istället. GAMe fick blodad tand och vill sopa rent på 8-bitaren. Vår första känsla är att svårighetsgraden är överskattad. Den känslan fick jag äta upp i 3:an. Får se om GAMes jakt på grevens kroppsdelar blir mindre smärtsam. Jag försöker inte vara vidrig. Simons uppdrag är just att samla Draculas naglar, hjärta, ögon med mera. Men mer om det en annan torsdag höstdag. So long Nerds!!

Nimn är grinig utan direkt anledning

Jag älskar spel och att skriva om spel funkar. Men att promota min blogg, som att posta länkar på olika sidor, tar bara jobbigt mycket tid från mitt spelande. Och det är dessutom fruktansvärt tråkigt. Ogillar egentligen all form av socialisering över nätet. Boken ligger död i cyberrymden och så även mitt twitter konto från och med igår. Den lilla sociala energi jag fått utmätt åt mig räcker knappt iRL, och än så länge är det lättare att dra ur nätverkssladden än att plocka ut hjärnan.

 

 

Spel ska enligt mig spelas antigen mot en verklig person brevid, eller mot en verklig programkod. Sen är jag inte förtjust i flerspelarlägen heller. En kompis som sitter vid mig och skriker är mer än nog. Efter den hysteriska Nintendo 64 perioden sent '90-tal (Mario Kart, Golden Eye m.m.), inte utan goda minnen, kom mitt livs första speldepression. När jag plötsligt började uppskatta andra saker i livet än spel, så insåg jag hur illa det stod till med mig.







Här vill jag tacka Blocket som fick in mig på rätt väg igen. Jag började samla på Sega Master System. Återvände till mina rötter och återfann glädjen. Fortfarande så uppskattar jag inköpsögonblicket och samlingen mer än spelupplevelsen. Den andra hjälpen var Syntax Error. Spelmusiken tillsammans med samlandet blev min räddning kvar i mediet, då själva spelandet inte längre erbjöd det samma längre.











Nutidens utmaning är att spelen är långa och att du ska orka ta dig i genom dem. Därför så skulle man kunna säga att Skyward Sword är mer utmanande än Adventure of Link, då jag bara klarat det senare. Den så kallade stämningsfulla musiken alla nutida spel erbjuder, är också en helt oacceptabel förskjutning från hur det brukade vara. Bra låtar är tydligen inte en variabel som förbättrar spelupplevelsen.

Jag vet inte ens om jag orkar gå in på rörelsekontroller och övriga 3nDer. Vi låter det vara, för man vill ju inte bli på dåligt humör (Ha!). Trots allt var det inte bättre förr. Vi har ju förr även nu. Dessutom är förr billigare och mer lättillgängligt idag. Hurra för nu!



 



Nästa gång ska ni få följa GAMes slutstrid mot Greven i Castlevania 3. Det blir ett  högst sevärt videoklipp! Sedan måste ni verkligen posta länken till denna blogg på era nät-hangouts(ärligt gör det), lovar ni det så lovar jag att vara på bättre humör till nästa torsdag. Peace Out!

 

　

Konamevil

Att skriva recensioner stjäl värdefull speltid, och det är en uppoffring som alla inte är beredda att göra. GAMes kärlek till spelmediet är för stor, och därför har hans utlovade Nes-måndag uteblivit. Eftersom jag har valt att prioritera bort spelande (allt för er skull) tar jag med er när GAMe tar sig an världens näst svåraste spel genom tiderna: Castlevania III till Nes.

Folk har sagt att det är svårt. Näst intill omöjligt. Min tanke var först att det mest handlade om brist på tålamod och beslutsamhet. Och när jag testade spelet till Virtua Console på mitt Wii, och fixade de första nivåerna smärtfritt, var känslor av högmod och kaxighet mindre än ett stenkast bort. Sen tog det stopp. Spelskaparna hade vaggat in mig i en falsk föreställning bestående av hopp och framgång. Det skulle visa sig att det var det första beviset på den ondska som genomsyrar spelet. En ondska med så mycket djupare botten än någon blodsugande fladdermusgreve besitter. Även kallat Konamevil.

Men GAMe är inte den som är den. Han slösar inte bort sina dagar med något fånigt bloggande. Fast besluten, med tjugotre års erfarenhet i bagaget, greppar han handkontrollen beredd att utplåna Konamevil en gång för alla.

Skaparna har valt att hedra det första spelet i serien med en lika värdelös spelkontroll. Att hoppa en bestämt utmätt längd och kastas iväg bakåt när du tar en träff, är fortfarande ett självklart inslag i familjen Belmonts vardag



GAMe har precis besegrat Trevor Belmont i en Mirror Match


   

Alla gamers är i behov av ett näringsfullt mål mat

Att liemannen här endast är en förboss, säger något om den uppskruvade svårighetsgraden

 GAMe gråter blod och svettas tårar. Insikten att sann onska kommer från Japan, inte från Rumänien blir allt mer klar för honom



En gång till...

 

Om den här bilden inte väcker dina känslor är du ett själslöst monster. Likt vår greve, likt hans skapare

Trots tapperhet och idog vilja har GAMe inte fixat världens näst svåraste spel än. Lyckas han så kanske det är dags att utmana det svåraste spelet genom tiderna. Men mer om det en annan torsdag! So long nerds!!

Skapade av??



Planet Nimn älskar Chrono Trigger

Förra torsdagen nämnde jag Chrono Trigger som exempel, för att beskriva en femma här på Planet Nimn. När jag sitter vid Anders Jonssons gamla skrivbord, min morfars farfar, vill jag berätta för er historien om pojken Chrono, född år 1000 e. kr. Det där med födelsedatum kanske inte alltid är så viktigt, men just i denna berättelse är det av stor betydelse.

När Chrono vaknar upp till underbara toner av Yasunori Mitsuda, är hans mamma redan i full gång med matlagningen. Även på 1000-talet vaknar ungdomarna hellre aldrig än tidigt. Något sömndrucken bestämmer sig Chrono för att ta svängen förbi Leenes Torg, medan mamma fixar i ordning det sista innan middagen. Hans vän Lucca, som alltid är uppslukad av något tekniskt projekt, ska hålla en demonstation av sin nya uppfinning på toget i samband med den årliga marknaden. Lucca är en smart, rolig och helt galen tjej. Hans bästa vän.





Då han kommit fram till Leenes Torg och precis börjat njuta av stämningen, som marknaden inbjuder till, springer en tjej plötsligt rakt in i honom.  "Hur gick det?" frågar Chrono försiktigt. "Ingen fara", svarade den blonda tjejen i ljusgrön heldress, som såg helt okej ut för ynka 16-bitar, "Men jag tappade mitt halsband. Det är en släktklenod som är väldigt viktigt för mig."

Chrono räckte över halsbandet som han redan instinktivt plockat upp. Tjejen, som kallade sig Marle, reagerade med en enligt Chrono omotiverat överdriven tacksamhet. Hon föreslog dessutom att de skulle ta följe på marknaden, och vår hjälte hade plötsligt fått en brud på halsen.

Efter läskdrickartävling, styrketest, minneslekar och allt som marknader brukar ha att erbjuda, var det äntligen dags för Luccas föreställning. Marle och Chrono stod tillsammans med en blygsamt entusiastisk folksamling, säkert upp till sex personer allt som allt (den bortsprungna katten i hörnet medräknad). De stirrade på två plattformar och en galen vetenskapskvinna.

"Mina damer och herrar" började Lucca, och som den estradör hon var fortsatte hon: "Ni kommer nu få uppleva något av sällan skådat slag. Jag ber att en frivillig från publiken ställer sig på min magiska platå här till vänster." Gissa om denna 'frivilliga' person kommer att bli jag, tänkte Chrono. "Chrono kom upp, var inte blyg", sa Lucca, och som vanligt var det bara för honom att lyda. "Detta är en magisk portal, och jag kommer att teleportera denne unge man över till platån till höger. Ren magi eller bara ett av teknikens alla under, välj själva. Denna dag kommer likväl att inpräntas i era huvuden, för lång tid framöver."

"....bzzzswooosch...." lät maskinen. Och mycket riktigt...

"Tadaa!", sa Lucca när Chrono dök upp på platån till höger. Den något begränsade åskådarskaran var helt klart tagna, och Marle tog ett exalterat språng mot maskine för att testa på denna korta men högst extraordinära resa. Det gick inte lika bra vid nästa försök. På något mystiskt sätt skapade smycket runt Marles hals något slag energiskt hål som hon sögs in i. Hon var borta, borta likt en vind. Smycket låg kvar på plattformen, men Marle var borta.

Men denna tragiska händelse bidrog faktiskt till något gott, för det är nu Squares fantastiska äventyr tar sin början. Du som sitter på andra sidan skärmen kommer nu få följa med när Chrono och Lucca reser efter Marle med smyckets kraft. Hur de plötsligt dyker upp på 600-talet e. kr.(!)  där de får lära känna grodan Frog. Du kommer även presenteras för en av Marles förfädrar, prinsessan Leene, och få sedan veta att blondinen i grön heldress inte är någon vanlig tjej trots allt...

Syns på torsdag då 23:e augusti 2012, såvida vi slipper blondiner i halsband och revor i rumstiden vill säga:)

Planet Nimn Älskar Chrono Trigger!

Chrono Trigger 5/5 @planetnimn.blogspot.se

Gammelgammelfarfars skrivbord hos morfar