Guiden till nördarnas universum

Ni som läste kommentaren till förra veckans inlägg och blev nyfikna på hur man skiljer nördar och allmänspelare åt, kommer få sina frågetecken uträtade denna torsdag på Planet Nimn.

Om vi börjar med kläderna så beror det lite på vilka nördar man pratar om. De hippa eller de äkta. De äkta skiter i hur omgivningen uppfattar dem. De uppfyller sinnebilden av en nörd. Ljusblå jeans, skor från COOP och kanske en tröja med ett citat från spelet Zero Wing "All you base are belong to us". Där till en frisyr lämnad åt sitt öde och glasögon så klart. Var nära att glömma de lite kort där. Har ni sett Wayne's World så hade det räckt att hänvisa till den, och beskrivningen ovan vore överflödig. Hippa nördar följer modet så gott de kan och kompletterar med någon halvt hardcore t-shirt eller attiralj, som ett porträtt på Ezio från Assassin's Creed (in your face GAMe!). De kan även köra med Zero Wing citatet förutsatt att alla övriga kläder känns fräscha och moderiktiga.

Sen gäller det att säga rätt ord och namn på spel och karaktärer. En allmänspelare eller en ickespelare kan slänga ur sig "Super Mario minns jag var väldigt kul". Hänvisa aldrig till "Super Mario" för då blir du avslöjad som oinvigd direkt. Som nörd eller invigd säger man att man gillar Mario spelen och att det är något visst med ettan för att ta ett exempel. Spelserien till Nes heter Super Mario Bros. och huvudkaraktären i spelen heter Mario. Snackar du med en femtioåring, som testade lite på sina nu ointresserade barns nintendo när det begav sig, kan du säga "Super Mario". Men inte här. För att ta det ännu djupare så säger du amerikanska tvåan när du pratar om doki doki panic rippen, och japanska tvåan när du syftar på the Lost Levels (och där tappade jag hälften av mina läsare).




Till er som är kvar så kan jag rekommendera att inte nämna temat till Mario, Zelda eller Tetris om spelmusik kommer upp på dagordningen. Du passerar med Dr. Wilys Caste till Mega Man 2 men då bara nätt och jämnt. Final Fantasy är G+ men då måste du veta att Nubuo Uematso har skrivit den. Har du tusentals SID på din smartphone och kan nämna drygt hundra kompositörer så äger du upp de flesta och bevisar att jag inte är ensam i världen trots allt.

Nubuo Uematso

Slutligen: Om din lista över favoritsporter lyder

1. StarCraft 2
2. Hockey
3. Fotboll
4. Super Street Fighter 4 Arcade Edition
5. Formula One

är det kanske snarare dags att söka hjälp. Särkilt om du skryter om det eller ens nämner det, som till exempel i din blogg.

Så det lönar sig att kommentera alltså! Vad vill ni höra om? Kanske blir det just ditt favoritämne vi funderar runt på Planet Nimn nästa torsdag. Till dess får ni ha det så bra alla nördar och allmänspelare:)

Och allt det här är mitt

Fatta vad prylar man har. Det är helt otroligt vad mycket man samlat på sig. Tänk om jag som '93 års upplaga hade kommit in i min min lägenhet 2012.

Förstå chocken av att se över hundra boxade Sega Master System-spel i hyllan. Konsolen som blev min första och som mitt forntida jag precis införskaffat (tidigt 1993). Ett Nintendo 8-bit med ca 40 spel, som jag alltid velat haft, men som jag då bara hyrt eller spelat hos kompisar. Ett Sega Mega Drive med dess byggsattstillbehör och ett Super Nintendo med tillhörande spel, som jag inte vågade drömma om att få äga när det begav sig. Sedan alla futuristiska konsoler som inte ens fanns i skaparnas huvud. Det skulle nog bli för mycket att se PS1, PS2, PS3, Saturn, Dreamcast, XBOX, XBOX 360, Nintendo 64, Gamecube och Wii stå där i all sin prakt.

Hjärtat i min samling

Det är faktiskt tolv olika konsoler på denna bild. Kan du hitta dem alla?

Att sedan veta att alla dessa konsoler och spel en dag skulle bli mina, hade jag klarat att återvända rent psykiskt? Personer som varit nära att dö och upplevt himmelska visioner är inte alltid allt för tacksamma när de blivit uppväckta av ambulanspersonalen. De hade fått en smak av det som komma skall och är inte så sugna på ett liv i smärta och misär. Likaså tror jag inte att jag skulle låta mig själv titta in i min lägenhet.

Vid tiden då Nimn '93 kom från kändes det underhållande och meningsfullt att starta och stoppa ett tidtagarur för att se hur nära 00'00"00 man kunde komma. Reklam kändes som ett innovativt inslag i tv-tablån och för att komma i kontakt med din omvärld var du tvungen att gå utanför dörren. En märklig tid på många sätt.



När jag blir rik på bloggandet ska jag skaffa någon som kan ta kort



Både nytt och gammalt att plocka fram vid behov

Det var verkligen inte bättre förr. Förklara för mig hur kan det vara bättre att sitta och nötrycka på en digitalklocka, än utforska galaxen som Commander Sheppard i Mass Effect 3? Är Tennis till NES bättre än Virtua Tennis 4? Men på något sätt var glädjen ändå större. Det var något visst med spelen, eller kanske snarare bristen på dem. Du hade två spel och sparade för att köpa ditt tredje. Förfröjden (vorfreude), glädjen som infann sig redan innan du fick spela ditt nya spel, var på en annan nivå då än den är nu (tack Lena för att du utvecklar vårt svenska vokabulär).

So long nerds and semi-nerds, så syns vi exakt om en vecka. Nästa torsdag alltså:)

Jag kan ha testat något av dessa

Lite reserver är aldrig fel

Videon är trasig

Torsdag igen och då tar Planet Nimn er lite drygt tjugo år tillbaks i tiden. Platsen är Sandfallet. Där jag bodde, och gatorna jag gick runt på när föräldrarna tyckte dagens tvspelsranson hade fyllt sitt mått. Som tur var delade många av mina kompisar uppfattningen att upptäcksfärder i Hyrule var mer givande, än något lamt försök att fantisera ihop något påhittat på bakgården.

Thanks Google!!

Jag hade ännu inte lyckats övertala mina föräldrar om nödvändigheten att införskaffa en egen konsol. Något om fyrkantiga ögon eller att barn behövde leka själv kan ha varit bärande argument i diskussionen. Så tillflykten blev mina kompisar, däribland GAMe som ni känner sen tidigare inlägg. En gång gick hans speltv sönder och eftersom vardagsrumstv:n var reserverad för vuxna personer så stod katastrofen och knackade på i farstun.

Som tur var hade vi med en liten bandspelare tidigare spelat in lite Goonies 2 musik. Så jag, brorsan och GAMe satt på gräset. Vi lyssnade och nynnade med till isvärldens tema och fantiserade att vi spelade för att stävja ångest och abstinens. Just då förstod jag inte att jag i framtiden skulle uppskatta spelmusiken mer än själva spelen. Även om låten var bra var den endast ett redskap till meditation. Att drömma sig in i att man spelade. Inte att vara Goonies själv och va blöt, kall och stressad. Det vore ju bara dumt. Att vara sig själv, trycka på en handkontroll och följa karaktärens rörelser på tjugotummaren.






För den oinvigde kunde ett sådant beteende tyckas vara smått absurt. Att allt i livet kretsade kring spel kunde oroa en kärleksfull förälder. Min mamma frågade en gång GAMe varför vi måste spela hela tiden. Kunde vi inte hitta på något annat? Var på GAMe svararde: "Videon är trasig". Hysteriskt bra sammanfattning på våra liv. Vi skrattar högt åt det tjugo år senare, för uttalandet beskriver vilka vi var och fortfarande är. Riktiga sälar som älskar spel över allt annat.

Då syns vi nästa torsdag igen, håll tillgodo nördar. Kommentera om det är något särkilt ni vill höra om eller berätta ett eget minne:) So long!!

Planet Nimn recenserar Zelda Skyward Sword

Denna torsdag recenserar Planet Nimn The Legend of Zelda: Skyward Sword och reflekterar över om Zelda verkligen är kul. Så välkommen och läs vidare nördar!

Det börjar bra. Den svävande staden i molnen ger en gemütlig känsla och en trevlig start på ditt äventyr. Sen blir Zelda kidnappad och Link får komma till hennes undsättning som vanligt.

Det är grymt snyggt. Känns som en perfekt blandning av Wind Waker och Twilight Princess. Spelkontrollen är innovativ och knapparna sitter väldigt rätt. Om Wiikontrollen skapades med Super Mario Galaxy i åtanke, så har de applicerat den perfekt i Links senaste äventyr. Att byta vapen har aldrig varit smidigare. Även om ditt viftande med Wiimoten ibland ställer till det för dig så får kontrollen i sin helhet ett högt betyg. Musiken är med få undantag, som min bror uttryckte det, väldigt platt. Temat som vi hörde i tidiga trailern, är ett av få vettiga verk i detta soudtrack. Koji Kondo, misslyckades du eller försökte du ens? Jag tror på det senare.

Det ända dåliga med spelet, bortsett från musiken, är att det är tråkigt. Kanske får jag alla Zeldafans på mig nu, men jag vet inte hur jag annars ska uttrycka mig. Spelet är extremt linjärt. Pussel och problemlösning går upp i halsen på dig för att sedan tryckas ner igen och igen . Tänk dig att du har en karta över din stad på din iPad där det står din nästa destination. Du tar dig dit och ska lösa en rubikskub, för att sedan få en markör var nästa kub ska lösas. Allt med fantastisk spelkänsla och grafik givetvis. För när du kommer till en ny borg är du redan trött på pussel. Mitt tips är att spela i etapper för att orka med. Spela till en borg ta sen paus. Spela borgen, ta paus osv. Emellan kan du göra något annat, vad man nu gör när man inte spelar (nått med knyppling var det va?). 

Jag tror att jag löst problemet med varför jag inte klarat något av de nyare Zelda spelen, inklusive Skyward. De är inte tillräcklig roliga. Älskar ettan, gillar tvåan och trean. Vill älska 3-D äventyren också. Det känns som min plikt som spelare att både ha klarat och att älska alla Zelda spel (kanske inte Philips-versionerna av förklarliga skäl). Men viljan räcker inte till. Det är nog såpass att jag med större sannolikhet skulle orka en verklig Mara, än den jag påbörjat i Hyrule. Tyvärr är det nog så att jag inte kan motivera mig att åka kors och tvärs över en himmel (Skyward Sword), ett hav (Wind Waker), eller ett fält (Ocraina of Time) och lösa kuber. I alla fall inte en längre tid. 

Så de två ynka loggorna som Skyward Sword skrapar ihop här på Planet Nimn får ses som högst personliga. GameRankings behöver inte ta med dem i sin statistik. Är du en av de lyckliga Zelda-älskarna så kan jag bara säga grattis och du kan bortse från slutbetyget. Kommentera gärna, argumentera emot eller håll med. Är Zelda roligt?