Duellen

by Gaschua345

Efter att en kallfront dragit in över landet och sänkt temperaturen några snäpp, så har ursäkterna tagit slut. Dags att slå på konsolerna igen och skjuta in en stor retrodos i närmaste ven och njuta av den eufori som endast pixlar förmår att ge. Denna vecka möter Link sig själv i en duell, där det kommer att avgöras vilket spel som är bäst av Zelda 1 och 3. Tack till Magnus och Jonas från Sandfallet för tipset! Grenarna är grafik, ljud, spelkontroll och en något oväntad kategori som vi väljer att kalla äventyr.  Må bäste Link vinna!

Grafik 



Kanske orättvis gren, men Super Nintedo Link vinner stort här. Grafiken är inte det jag minns Zelda 1 för, även om det '86 slog de flesta konkurenter på fingrarna.

Ljud 


Jag vågar påstå att Zelda, vid sin debut, hade det bästa konsolsoundtracket. Game Over musiken är så fantastisk sagolik att den trängs in på listan över låtar som kommer spelas på mitt bröllop. Så trots fler låtar och ett starkare ljudchip så snubblar storebror på mållinjen.

Spelkontroll

Link har aldrig varit lika lätt att manövrera som Mario. Men du som spelat Castlevania och Rush 'n Attack vet att Link får höga betyg även här. Tack vare den fantastiska SNES dosan drar A Link to the Past det längsta strået.

Äventyr

Att gå runt i hyrule, bränna buskar och spränga väggar utan någon direkt story, känns mystiskt och lockande. Och känslan att hitta en ny borg efter många timmars letande stavas obeskrivlig. Links första äventyr fångar mitt intresse på ett helt annat sätt än uppföljaren.

Domslut

Så oavgjort alltså? Nä så lätt kommer jag inte undan:) Trots att det nyare Zelda äventyret är både längre och mer genomarbetat så är det ändå NES-kassetten som oftast spelas varm här hemma. Trean har jag klarat, men originalet lever inom mig och plockas upp och återupplevs gång efter gång. Link den förste står som segrare efter en svettig duell!

Nästa vecka recenserar jag och min kompis, en Power Player som går under namnet GAMe, den här killen. På torsdag som alltid!

Trettio sekunders NES-intervall

Våren har i skrivande stund övergett sitt kalla signum och sommarlik värme präglar Planet Nimn stundom. Murmeldjuren trivs sedan länge ovan jord och vad passar då bättre än att ägna denna torsdag åt det vi alla älskar att hata mest: Löpträning! Givetvis med speltema, så håll tillgodo nördar och läs vidare.

Om du tycker att det är jobbigt att springa så har du fattat helt rätt. Det är verkligen skit jobbigt. Kanske är det bättre att äta chips och glass istället, eller? När jag var i tonåren och tränade som mest kunde jag aldrig tänka mig att ha lurar med musik i öronen. Det kändes både onödigt och fusk på samma gång. Men efter att iPhones och Androidbaserade telefoner gjorde sitt intrång på marknaden sviktade min  övertygelse.

Med enkla billiga program så kallade appar kan jag nu mer lyssna på så gott som all spelmusik i min mobil. Så varför springa i skogen och lyssna på enformigt, halvhjärtat fågelkvitter när man kan skruva upp volymen och kuta för fullt till Jeroen Tels klassiska C64 tolkningar av underbara Out Run.

För några månader sen när jag skulle ge mig på intervallträning så kändes det lite surt att inte kunna lyssna på musik, eftersom jag var tvungen att höra klockan pipa på trettiosekundersmarkören. Jag rycker i  trettio sek, går sedan i trettio och rycker igen vid nästa pip. Plötsligt fick jag en snilleblixt (det är ofta så att stora upptäckter gjorts när människans ambitioner och naturens begränsningar skaver i varandra). Eftersom NES låtarna loopar i evighet både i verkligheten (spelet) och i telefonen så får jag i appen ställa in låtlängden tex till trettio sekunder. Genialiskt, jag vet. :)

Jag blir lagom mycket mer peppad att ge järnet en halv minut till Dr. Wily’s Castle från Mega Man 2, än när klockan låter ”pip pip”. Lika lättad blir jag sen när temat till Final Fantasy 1 låter mig vila en kort stund. När jag sedan blivit vettskrämd av bosslåten till Piff och Puff är bara till att ta ett nytt språng. När jag sprungit klart så längtar jag nu mer till nästa löptur, med en ny spellista, istället för att hata det jag just har gjort.

Det var allt för denna gång. Om ni kan slita er från era konsoler, ge detta en chans. Så syns vi igen på torsdag om exakt en vecka!

Little Sound DJ

Hej vänner! Idag är alla ni som tycker att Zelda, Mega Man och kanske till och med e-sport känns mainstream särskilt välkomna. För denna torsdag kommer vi att ägna åt Johan Kotlinskis underbara skapelse, musikprogrammet Little Sound DJ till Gameboy. Med en förkortning som lätt kan förväxlas med en partydrog och en bortglömd artist. Men först lite historik.

För att skriva spelmusik användes förr ofta trackers. Den mest kända bör vara FastTracker 2, som du som lirade Amiga när det begav sig kanske har hört talas om. Låtarna som kallades moduler bar på sina egna samplingar, vilket gjorde att de lät lika oberoende av uppspelande medium, till skillnad från MIDI filer som de olika datorernas ljudkort tolkade olika. De mer pålitliga modulerna blev att föredra. Jag har själv testat att programmera musik i trackers (jag gillar att använda ordet programmera eftersom det låter lite mer pretentiöst och inte heller gör våld på sanningen). Det är ett effektivt sätt att skapa enkel spelmusik eftersom du själv väljer samplingar och du kan därmed få det att låta som vilken konsol som helst.

Men dagens inlägg skulle handla om killen som sa upp sig från jobbet för att bygga en egen synth Johan "Role Model" Kotlinski. Kanske inte så föredömligt gjort, men lite galen är man nog om man vill skriva musik i fyra bitar. Lite som att klippa av fem av strängarna på din gitarr och sedan rocka loss. För Johan gick senare till historien som mannen som utvecklade musikprogrammet Little Sound DJ till Nintendos tegelsten Gameboy. Till skillnad från tracking där du själv letar reda på dina ljud och bakar in dem i din modul, får du här skapa dina egna ljud med hjälp av Gameboy:ens ljudkort. Med fyra kanaler, med olika egenskaper att tillgå, kan du programmera dina slingor och förhoppningsvis få till något trevligt.













Att få in programmet på ditt gamla Gameboy kräver diverse adaptrar och flashkort. Fullt genomförbart absolut, och ärkenördarna skulle nog inte ta i något substitut eftersom originalet självklart alltid är bäst, även när det inte går att märka skillnaden vare sig med sinnena eller med avancerade mätinstrument. Själv har jag fuskat och laddat hem en Gameboy emulator och som jag joksar med. Jag kör den på min Sony Ericsson Xperia Play vilket är första valet för alla spelfreaks på mobilfronten.

Och om du aldrig betalar för dig annars så tycker jag att du gott kan bidra med båda de dollar som du måste donera för att få tillgång till filen. Det kan bli dina bäst investerade två dollar hittills. Köp filen på LSDJ:s hemsida (länk nedan) och ladda hem en GB emulator till windows och testa lite innan du ger dig på de portabla versionerna. Om det tar ett tag att få ut så mycket som en hostning ur programmet så bli inte missmodig. Det är lite trögstartat men även Rom tog tid att bygga.



Under länken till LSDJ:s hemsida hittar ni ett smakprov på hur det kan låta. Kanske så får ni höra något jag knåpat ihop i framtiden och jag kan hitta någon melodi och rytm i de hostningar jag lyckats få fram. Kika in nästa torsdag och se vilket nytt ämne (eller gammalt) jag på Planet Nimn sätter tänderna i!


http://littlesounddj.com/lsd/

http://www.youtube.com/watch?v=U-Ha5I5x6_o

Zeld-a-thon!

Hej och välkomna alla nördar, semi-nördar och wannabes till ännu en torsdag här på Planet Nimn. Jag sitter på biblioteket och skriver eftersom mitt Internet är uppsagt pga RIE (!) (Rapid Information Exchange).

Just nu sitter jag och spelar den senaste uppföljaren till The Legend of Zelda: Skyward Sword. Även om det inte är jättenytt så har jag inte testat det förrän nu. Största anledningen till detta är att jag inte klarat något av de tidigare 3-D äventyren. De tre första konsolliren har jag fixat, där med även tvåan The Adventure of Link, vilket jag är hyfsat stolt över att ha gjort. Jag är ingen power player men tålamod har jag, och det är den första egenskapen du bör införskaffa dig innan du ger dig på del två i Shigeros hyllade serie.

Varför har man inte varvat eller klarat ut, som kidsen nu mera säger, de fyra senaste spelen då? Då jag försökt ta mitt ansvar så har käppar sats i mina hjul. Käppen som stoppade mig i OoT stavades: vattenborgen och Wind Waker gav mig insikten att det inte var roligt att segla; på tv-spel heller... När jag köpte Twilight Princess skickade säljaren det enligt honom likvärdiga Link Crossbow Training istället. Slutligen så kändes de onödigt att börja med Skyward Sword då inget av de föregående var avklarade.

Men nu är det slut på ursäkterna! Nu utmanar jag, Nimn, mig själv på ett Zeld-a-thon då jag ska besegra Ocraina-spelen (ett trevlig samlingsnamn som jag kommit på själv) i omvänd ordning.
Så först ut är Skyward Sword som jag har tjuvstartat med och jag kan avslöja att första bossen redan har gått sitt oundvikliga öde tillmötes. Jag kommer sedan ägna någon torsdag här och där för uppdatering om framsteg eller eventuella motgångar. Ser redan fram emot den sköna känslan som kommer att infinna sig när alla sju stationära Zelda-titlar återfinns på min lista av avklarade spel.

Det är viktigt att ta ansvar här i livet främst för sitt spelande men även annars. Ät gröt, panta burkar, ut och jogga och men framför allt: Spela! Spela! Spela!

 

Nimn ragear över 3-D 3nden

Dagens inlägg kommer inte att handla om spel, så håll tillgodo nördar.  Jag var på 3-D bio förra helgen och måste skriva av mig lite, eftersom det var bland det värsta jag upplevt (då med mina i-landsuppleverser som referens). Så illa att jag var nära att ställa mig upp i bion och skrika rakt ut.

 

Jag hade väntat nästan tolv månader på filmen. Ända sedan Samuel L. Jackson poserat efter Thors eftertexter som Nick fury, ledaren för S.H.I.E.L.D., hade jag längtat efter premiären av The Avengers. Tyvärr blev denna längtan och förväntan helt pulveriserade i över två timmar och tjugo minuters av ångest, förtvivlan och framför allt ilska. Jag förundrades över hur något så ofullständigt och meningslöst kunde blivit en trend. Ville man se filmen i 2-D fick man beställa biljetter till 14.30-föreställningen, vilket så här i efterhand utgjorde ett fullt rimligt alternativ.

Varför ska man fortsätta göra filmer i 2-D nu när 3-D teknik finns tillgänglig? Ska man inte ta tillvara ta den innovation som finns? Jo kanske, men tekniken att titta i kors har funnits länge den med och det är kanske kul om man är fyra år. Jag ska förklara hur detta fungerar. Glasögonen du har på dig gör att du kan se två bilder samtidigt eftersom de olika glasen släpper in ljus från olika vinklar. I den ena bilden är en person eller ett objekt utklippt (man ser spåren efter saxen) och sen fram- eller bakflyttat i synfältet så att man får en illusion av djup. Det ser inte verkligt ut och du vet inte var du ska sätta blicken då man inte ser någon helhet utan endast objekt på olika nivåer. Till på köpet så är texten extremt suddig. Pågrund av mina långtgående kunskaper i det engelska språket bestämde jag mig då för att ignorera översättningen. Tyvärr så kvarstod problemet var jag skulle titta och det slutade med att läsa texten ändå blev det bästa alternativet.

Efter att ha kvävt impulsen att ställa mig upp och skrika rakt ut och insett att två timmar på McDonalds inte heller var så upphetsande, återstod inte annat än att göra det bästa av situationen och härda ut. Trots en miljardär i rustning, en soldat i trikåer, en nordisk gud och en jättestor, jättearg, jättegrön doktor blev det inte årets upplevelse. Jag blev snuvad på glädje och underhållning av bästa sort. Allt på grund av den meningslösa 3-D trend som några idioter blåser liv i var tjugonde år. Om ni ursäktar ska jag sätta mig en stund och titta i kors, så syns vi nästa torsdag, alltid på planetnimn.blogspot.se!