Från nöje till kultur, (e)sport och yrke

Var det någon som kollade på Starcraft 2 turneringen Ezio Open i helgen, där den svenske Thorzain visade koreanerna var skåpet skulle stå? Med 70000 kronor mer på kontot så sov han nog väldigt gott eller inte alls natten till måndag. Att man kan känna pengar på att blogga (jag kommer bli rik) börjar bli allmänt känt. Nu man kan även bli miljonär på att spela dator. Vem var det som sa att det var bättre förr? Denna torsdag på Planet Nimn tar vi en titt på hur spelande gick från nöje till kultur, sport och yrke.

När jag var liten (mindre) i början av 90-talet så var det lite nördigt att spela tv-spel. De flesta hade självklart testat Super Mario Bros. och att äga en konsol var inget ovanligt. Men att spela dagligen och att ha spel som sitt huvudsakliga intresse var helt klart inte lika coolt som att drömma om Stanley Cup-bucklan under svettiga hockeyträningar.






Sen hände nått. Spel började nämnas i SVT:s kulturnyheterna och spelmusik började spelas på P3 om än i ett särskilt program. Parallellt med det uppväckta mediala intresset blev tv-spel allt mer accepterat även i stugorna. Det var nu, kanske synd att säga coolt, men i alla fall inne att spela. När Sony:s Playstation 2 lanserades skulle enheten genom den underbara DVDspelarursäkten (där flickvännen i god tro gick med på ett inköp) få pryda åtskilliga vardagsrum. Och megasuccén Sing Star innebar ytterligare framflyttade positioner för spelmediet.

Men tar man det hela inte lite väl långt med professionella spelare då? Tydligen så kan man tjäna pengar på allt som genererar pengar. Allt som folk är intresserade av kan sedan reklam göra lukrativt för både deltagare och arrangörer. Så när brorsan och jag kollade på helgens turnering, där hemmahoppet och koreadödaren uppfyllde mer än våra förväntningar, så betalade sponsorer ut stora summor till medaljörerna för att vi åskådare under två dagar låtit oss hjärntvättas med loggor och videoklipp.

Så kommer vi få se RTS spelet Starcraft 2 i OS någon gång (jag menar inte till iOS nu)? Återstår att se. Men om e-sporten är här för att stanna det kommer vi i publiken bestämma. Och så länge vi får nerdchills av att en Protoss spelare förnedrar sin motspelare med ett Mothership så är nog så fallet. Var det svår att hänga med under det sista raderna? Kanske är det ett bevis för att e-sport med sina professionella spelare nog ännu är en subkultur och kommer så alltid att vara. Och en gång nörd alltid nörd även om man är rik:)

Thorzain

Håll till godo så syns vi nästa torsdag med ett nytt ämne. Har du förslag på vad så posta!

I sjukdom och hälsa

Jag har varit sjuk i veckan, med feber och halsont sådär träligt ni vet. Men det har fått mig att tänka på ett märkligt minne från barndomen när jag var nästan åtta år fyllda och låg hemma med 39 graders feber.

Att vara sjuk hörde inte till mina favoritsysselsättningar men att spela tv-spel gjorde självklart det. Eftersom jag ännu inte ägde någon egen konsol, på grund av anledningar jag kommer till i senare inlägg, åkte min pappa ner till Biljard och Video och hyrde ett Nintendo 8-bit med spelet Mega Man. Det första i serien.

I detta spel så kunde du använda besegrade bossars vapen i din fortsatta kamp, med målet att stoppa den onda  Dr. Wily som inte helt originellt ville ta över världen. Bossarna var extra känsliga mot vissa vapen och det räckte tex med två träffar med saxen som du övertagit från Cut Man för att besegra Elec Man. Du kunde även välja vem du ville utmana först vilket var ganska unikt då banorna oftast brukade ha en bestämd ordning i actionspel vid den här tiden. Efter att de sex bossarna fått på nöten var du med dina sex ny vunna vapen redo att anfalla Dr. Wilys fort.

På tok för svårt för en sjuåring som inte ägde en egen konsol dock. Det tog faktiskt fram till för några år sen innan jag för första gången gav doktorn en ordentlig match och fick se de efterlängtade slutscenerna. Men tidigt nittiotal fick jag nöja mig med de två vapen, bomben och saxen, som jag överlyckligt erövrat. Och efter några timmar envist kämpande hade febern sjunkit till 37.5 Celsius. Mega Man hade gjort mig frisk! Och fenomenet skulle senare bli känt som "The Mega Man Antidote".

Istället för att överväga möjligheten att immunförsvaret gjorde jobbet medan jag tänkte på annat, så brukar jag ibland plocka fram Mega Man vid sjukdom i hopp om en repris. Resultaten har hittills inte upprepats och jag testade aldrig denna gång. Kanske börjar jag på ålderns höst resonera vetenskapligt. Kanske börjar jag att tappa tron på mitt "antidote". Men märkligt nog mår jag bättre nu efter att ha tänkt mycket på det här minnet de senaste dagarna. Det verkar i stället som om mitt motgift har blivit starkare då bara tanken på Mega Man gjort mig frisk. Hyfsat effektiv antibiotika va?

Detta var berättelsen om hur en blå robot utrotade aggressiva barndomsbaciller. En annan gång kanske jag berättar om hur min bror blev sjuk av att spela Body Harvest till Nintendo 64. Eller om alla de som fått hemska feberdrömmar efter många timmar av irrande i vattenborgen i Ocarina of Time. Vi kanske kommer till det. En annan torsdag.

Torsdag på Planet Nimn med Mass Effect 3

Så då var det torsdag igen och dags för ett nytt inlägg! Vadå igen? Visst det är första gången jag uppdaterar, så det är lite tidigt att prata om tradition, men ni kommer i vilket fall vara garanterade en uppdatering varje torsdag!

Jaha, vem är jag då? Ganska ointressant. Vilka spel spelar jag? Helt plötsligt mycket intressantare, eller hur? Jo både nytt och gammalt faktiskt. Ett ordspråk lyder: "Det var bättre förr". Stämmer det? Jag säger snarare: "Det var bra förr, också". Eftersom det kliar i spelfingrarna och tiden är dyrbar sätter vi igång direkt. Med en recension denna gång av Biowares Mass Effect 3 till Playstation 3:



Mass Effect 3 (2012): The Reapers, en ras rymdskeppsliknande syntetiska varelser, hotar att utplåna allt liv i vår galax inklusive jorden. Kan du som Commander Shepard förmå bilda allianser med de övriga raserna vintergatan och tillsammans stoppa dem? Ja det tror jag du kommer klara. Nimn tror på dig!



Plus och Minus


+ Är personligen inget fan av cut scenes, men detta spel levererar i en medryckande story!

+ Du kan genom de val du gör påverka handlingen. Även din gamla sparfil frår Mass Effect 2 kan laddas och ändra storyn i spelet

+ Bra spelkänsla i actionmomenten trots att spelet är så mycket mer än en vanlig tredjepersonsskjutare

+ Tråkiga spelmomenten från tvåan som minipussel och resursletande är borttagna

- Street of Rage-varning på fiende variationen. När du skjuter din 2000:e "Husk" förstår du vad jag menar

- Att utforska galaxen är fortfarande inte särskilt kul även om det är roligare än i tvåan

- Avslutningen har fått mycket kritik och jag är beredd att hålla med. Slutet i sig är ok, men slutkampen i trilogin lämnar i sin helhet mer att önska

Sammanfattning och betyg

Innan jag ger ett sammanfattade betyg så vill jag först beskriva hur jag resonerar kring betygsättande i allmänhet. Jag tänker inte hänga på den betygshets som råder på nätet och i tryckta tidningar. Ingen femgradig skala mellan 6-10 som Sveriges största spelmagasin utan att nämna namn håller sig till. Hos mig får:

Ett dåligt spel 1, 2 eller 3
Ett godkänt 4 eller kanske 5
Ett bra spel 6 eller högst 7
Ett mycket bra spel 8
Om helhetsintrycket inte lämnar utrymme för tvivel angåenge spelets förträfflighet en 9:a eller kanske till och med en 10:a!

Mass Effect 3 är ett spel som mycket väl kunde och kanske borde ha hamnat på något av de högsta betygen i skalan med tanke på den underbara och påverkbara storyn. Tyvärr kan jag "bara" ge spelet en 8:a. Det är utan tvekan ett mycket bra spel och det tar emot att inte kunna ge spelet ett högre betyg än så. Men jag kan inte blunda för fakta som att actionmomenten blir enformiga och att avslutningen känns tam. Trots detta så vill jag uppmuntra skaparna Bioware att fortsätta på inkörd bana och ta det hela vägen, ända in i kaklet nästa gång. Kanske med en helt ny trilogi!

Mass Effect 3: 8/10