"Målvakten är en jubelsäl"

Hej och välkomna alla ni som ägnat sommaren åt att klaga på dåligt väder (idag skiner solen grattis!). Välkommen också till alla nördar som är nöjda bara man är ledig (så länge det inte är strömavbrott förstås).






När du missbedömer B-farten i Super Mario Bros., eller när Mr. Bison vinner sin 40 raka rond på level 7 i Street Fighter 2, är kraftuttryck nära till hands. Men det mest deprimerande är ändå att få stryk mot en polare i valfritt sportspel till valfri konsol. Det är något jag sannerligen fått uppleva under åren.




Jag och GAMe har mötts i oåtskilliga bataljer i diverse sportspel. Det mest nötta är EA:s NHL '94 till Sega Mega Drive. Cirka 1000 matcher har spelats och självklart visar statistiken till GAMes favör. Jag tror att han ligger på runt 70 procent i vunna matcher, och gårdagens fem raka förluster bättrade på min statistik lika lite som mitt självförtroende.



Det börjar alltid bra. Jag har fortfarande någon plusmatch i Virtua Tennis 4. Historien visar sedan att mitt inledande övertag i ett nytt spel snart raderas, för att sedan krossas och släpas i gruset. GAMe är en bättre gamer helt enkelt. Lättare att lära och bättre på att bemästra. Kul att få stryk i allt, alltid och stort va?


De mest brukade missnöjesmeningarna är "Det är fel på spelet!" och "Men jag tryckte ju!". Ilskan blir även så stor ibland att nya ord behöver skapas. "Målvakten är en jubelsäl!" brukar det låta, vad nu det är för något. Meningar som "Din gjutna sälunge!" kan vara svåra att förstå om de tas ur sitt sammanhang (även om de behålls i sitt sammanhang faktiskt). Men för att ens aggression ska slippa gå ut över utvecklingsstörda, utlandsfödda och personer med normavvikande sexuelläggning behövs lite fantasi.



Om det hade funnits något annat vettigt att fördriva livet med än att spela, hade jag kastat in handduken för länge sedan. Efter 700 förluster börjar man se sig om så smått efter nya intressen. Knyppla i all ära och all heder åt de som bakar. Sova i tält en regnig höstnatt har säkert sin charm. Mitt intresse för att bli blöt och myggbiten är dock fortfarande svalt. Kassett ner och ström på. Det det är så jag valt att leva mitt liv. För det står 0-0 vid nedsläpp och vem vet, kanske bär det hela vägen denna gång.

Touren har börjat!

Det värsta med sommaren är stressen att hinna med den. Solen skiner! Vi har ingen tid att förlora! Grilla, bada, fotboll, beachvolley allt på samma gång och nästa dag igen. Tacka vet jag regniga höstdagar då man slipper allt tjat. Fast egentligen gillar jag sommaren bäst, för då kan man välja om man vill va ute och härja eller vara inne och spela. Denna soliga dag väljer jag att spela Virtua Tennis 4, som även är svaret på förra veckans läsarfråga.




Vi på Planet Nimn (okej det är bara jag här) har en femgradig skala där sämsta betyget är en logga och det bästa är fem loggor. Tack till Anna från Malmoe, som även är skaparen av Planet Nimn både till  namn och idé, för rådet att specificera vad de olika betygen representerar.

1: Ångest
2: Sådär
3: Bra
4: Upplevelse
5: Favorit

Virtua Tennis är en av SEGAs mest hyllade spelserier. Den sticker särskilt ut för att inte ha tappat kvalitét genom åren, då andra av SEGAs spelserier har visat på oroväckande kort halveringstid. Funkar virtuell tennis även en fjärde gång? Läs vidare och se.



Menyern är stilrent attraktiva och ger ett gott första intryck, och jag fortsätter att imponeras av grafiken när första bollen börjar spelas. Spelet har fått en mer tecknad approach än sin föregångare, som passar arkadtennisen bättre. Även om spelet inte pressar min 360 till bristningsgränsen prestandamässigt, ger det mig en upplevelse visuellt.

Som vanligt är musiken åt skogen. Den är så dålig att du reflexmässigt går in på option och mutar BGM varje gång du sätter i ett nytt Virtua Tennis spel i din enhet. Tyvärr så kände jag mig tvungen att låta den va på eftersom jag hade min recension i åtanke. Jag funderar ärligt på att ringa upp SEGA och anmäla mig som låtskrivare till femman för att bespara nästa generation kommande lidande. De borde ta erbjudandet, för det kan väl knappast bli sämre?

Spelkontrollen är underbar som alltid. Jag tyckte nog att de hade tappat lite av den sköna arkadkänslan i trean, något som rättats till med råge. De har kombinerat en simpel, lättförstådd kontroll med att du måste stå och träffa bollen rätt, på bästa sätt. Det har aldrig varit så skönt att slå en perfekt matad fore-hand stenhårt över banan. Ett tips är att trycka tidigt och positionera sig så att slaget kommer när bollens amplitud är som högst.



Karriärsläget är ett rörigt brädspel där du flyttar runt en plupp. Du hamnar på rutor där du får kläcka ägg och pricka ballonger. Det är lika roligt som det låter. Jag ersatte mitt monopol med ett Sega Master System på nittiotalet och har inte ångrat mig än. Men du som tycker att Mario Party är det bästa som hänt sen färdigskivat bröd, kan väl ge det en chans antar jag. 

Annars funkar Arcade väldigt bra och höjdpunkten Versus förstås, som vanligt med upp till fyra spelare. Jag slog faktisk GAMe i två raka matcher vilket hör till ovanligheten när det gäller spel, men mer om våra bataljer en annan gång.


Jag skulle gärna ge full pott i ett sammanfattande betyg. Spelet är riktigt snyggt och väldigt underhållande, både mot AI och mer självtänkande individer. Men det borde ha funnits en seriösare tour, att kunna jaga rankning och prispengar fritt från partymoment.  Så Virtua Tennis 4 som jag kört till XBOX 360 får nöja sig med fyra starkt imponerande Planet Nimn loggor.

Det var allt för idag, så syns nästa torsdag igen mina små nördar. Idag skiner solen, men hur blir det imorgon?

Extra inlägg angående landssorgen

1

2

Ångestfylld panik eller bara Likgiltighet? Att sätta ord på den tomhet som många med mig fått uppleva kan tyckas vara en övermäktig uppgift. Men jag ska ändå göra ett försök. För även i det mest framträdande vakuum finns strukturer, känslor som uppstår ur intet för att lika fort förintas.

Det var så nära. Vi som satt där i sofforna med svenska flaggor målade i våra ansikten kan intyga att det känns. På djupet. En avgrund så väldig och vid, så mörk och skrämmande. De blågula skärvor som blev kvar av det hopp som krossades påminner oss nu endast om vår överman. Den som vill glömma måste blunda. Hålla för öronen och skrika högt. Förträngning känns som det ända rimliga alternativet för att hantera den vardag som retsamt och oundvikligt följer på måndagens förlust.

1-0 som blev 1-1 som blev 1-2. Att ha ledningen, tappa den och sedan vara utslagen utan en andra chans, det är sport i ett nötskal det. Varför ens bry sig när allt ditt engagemang endast slår tillbaka mot dig i besvikelse gång på gång på gång? Jag hatar all idrott från och med nu och för all framtid. Att nästa turnering är i vinter känns som en klen tröst. Ännu ett tillfälle att åter bli besviken på Sverige och på livet. Det enda tröstande är att Mana tog revansch från nederlaget 2010. Tack vare han slapp vi se förvirrande blågulafärger överst på tronen.


Trots allt vill jag ändå tacka arrangörerna som med hjälp av Eizo gjorde turneringen möjlig. Även SVT ska ha en eloge för att de i sann Public Service anda sände lite av turneringen. Jag vill önska Thorzain, Sase och framför allt NaNiwa all lycka inför framtiden. Protoss for the win!!

Att köpa spel på COOP

Tidigare i veckan hade jag vägarna förbi snabbköpet och kunde då inte motstå att kolla in spelsektionen. Jag bläddrade bland titlarna i reahyllan och insåg ännu en gång att prissättningen hade större likheter med postapokalyptiska matpriser än en hårt konkurrensutsatt teknikindustri. Visst jag förstår att det är svårt pressa priserna under en singelmammas köp-nu pris på tradera (efter att hon tömt vinden på rariteter från förr, för att få räkningarna betalda även denna månad), men med Sonic Gems till PS2 för 299 kr som bästa deal så förstår jag varför hyllan stod där outplockad.

REA! 799kr

Att köpa spel i affär är förlegat. Nu beställer vi dem från spelbutiken eller webbhallen och får dem direkt i brevlådan på releasedagen, ibland tidigare. Det kostar ca fyra- till femhundra för ett splitternytt spel. De som tycker det är dyrt har dåligt minne, eller  så växte de inte upp under nittiotalet. 799 kr för ett spel till din SNES-enhet var inget ovanligt. Med prisinflationen i åtanke så luktar du till dig kap även på COOP.

Eftersom jag saknade känslan av att gå hem från en affär med ett spel i handen så gav jag mig inte denna gång, utan blicken letade sig istället vidare mot de nyare titlarna. Ett spel som jag länge varit sugen på saknade märkning, men jag drog mig till minnes att det hade kostat 699:- (prutat och klart). När ett butiksbiträde passerade ytterkanten av mitt synfält så tänkte jag att fråga kostar i alla fall ingenting.

- "Du ursäkta mig men det står inget pris på den här varan"

- "Mycket märkligt. Låt mig fråga scannerenheten, kommen från ovan, som vet allt och lite till. Om inte den vet, då vet ingen."

- "Umm okej"

- "Scannern har talat och besanna detta tal som jag nu kommer att delge dig: 349 kronor. Det är vad han begär, varken mer eller mindre. Betala just denna summa eller lämna butiken som du kom. Naken, ängslig och förfärad"

- "Nä men jag kör på det"

- ”Vänta! En sak till… Spara kvittot!"

"Visste inte att Björn Ranelid extraknäckte på COOP", tänkte jag när jag gick hem med min nya Segatitel under armen. Bekymmersfri, oförfärad och med hyfsat mycket kläder på kroppen. Känslan av att köpa spel i butik är svår att emulera. Den som lyckas med det kommer bli miljonär. Eller i alla fall få många downloads.

Nästa torsdag skall ni få veta vilket spel som blev den lyckliga nykomlingen i samlingen. Då recenserar jag, Nimn, detta sportspel med en ny betygsskala, som passar mig som hobbyrecensent bättre. 1-5 utan krusiduller. Tills dess: Håll till godo nördar!

Smartphonefenomenets välsignelse till spelnörden

by ~Ayumilky

GAMes utlovade recension av Pits speldebut uteblir tyvärr denna torsdag. Istället kommer vi utforska hur mobiltrenden har gett oss gamers oväntade fördelar i sociala sammanhang.

Minns ni slutet av nittiotalet och hur vi skrattade åt att alla satt och knäppte fascinerat på sina mobiler? Skönt att den tiden är förbi va? Kanske inte riktigt. Jag kan nog utan att sticka ut hakan allt för långt hävda att det till och med har blivit värre. Förutom att spela Snake och skicka SMS kan vi nu även twittra, uppdatera facebookstatus, spela poker, streama spotify och spela hundratusentals spel med wordfeud i spetsen. Det sist nämnda spelet har nu mer nästan lika hög igenkänningsgrad som Tetris och "Super Mario" tillsammans.




Detta fenomen har gett oss gamers en underbar social acceptans. Vi kan nu hänge oss åt våra favoritlir när som helst var som helst. Kunde jag 1997 sitta i ett hörn på en fest och hitta alla bonusbanor i Donkey Kong Land på min Game Boy, utan att gödslas av nedlåtande kommentarer? Eller fick jag brudar på klassdiscot i mellanstadiet för att jag slog poängrekord på Columns (Sega Game Gear)? Nej, men tack vare Smartphones och dess terrängvinningar i det sociala spelet kan jag nu utan att skämmas, eller att ens dra till mig uppmärksamhet, nöta Special World banorna från Super Mario World på min Xperia Play. Kanske utan ljud dock (även om yoshitrummorna skulle få fart på vilken fest som helst).

Så med batteritid som enda sanna ärkefiende får Ganon, Bowser och Robotnik aldrig mera hämta andan. De får se sig om oroligt varje gång de lämnar sin lägenhet för att veckohandla och kanske aldrig mer få en god natts sömn. Eller iallafall tills smartphonetrenden lagt sig..

Detta var denna veckans reflektion på Planet Nimn. Om ni har något önskemål om tema eller något spel ni vill se recenserat så posta i kommentarerna (det smattrar inte i brevlådan precis). Känn er fria att länka planetnimn.blogspot.se på er facebook vägg eller twitter och sprid glädjen vidare. Delad spelglädje är dubbel spelglädje som ni vet. Jag är tillbaka nästa torsdag. Det är ni också!