I pixlarnas kölvatten

Att tvspelande skulle ge fyrkantiga ögon är nog en sanning med modifikation. Men att gå helt oskadd efter att ha spelat 24/7 sen sex års ålders? Nja, det är nog inte helt troligt. Så idag skall vi titta på de skador som följer i pixlarnas kölvatten. Bara på Planet Nimn, bara på torsdagar.

Alla som varit beroende av Tetris lär ha sett bitar falla under lätt blundande ögonlock. Och att det bli trångt på näthinnan efter ett långt och hängivet liv, kan med säkerhet bevisas bortom rimligt tvivel. Inte heller krävs komplexa psykologiska analyser, för att förklara att bristande hadoukenteknik ger blåsor på tummen. Eller att värken i underarmen sent släpper om du gett dig den på att få en 7:a på träningen, inför rematchen mot Clubber Lang. Detta är fakta. Smärtor och kval alla Segaolympier och Nintendoatleter får utstå i kampen mot high-score och fred i galaxen en gång för alla.

Ett hårt träningspass för både dig och Sylvester

Vad som är mer intressant är när hjärnan hittar nya sätt att resonera. Varför gå fem kilometer rakt genom stan, då den snabbaste vägen borde vara att gå åt motsats håll? Då Lylat Wars gick på fullt varvtal där hemma, hade mitt sinne genast anammat den mycket smidigare resvägen, än det mer omständiga iRL har iordningställt åt oss. Eller när min bror halvvaken på sängkanten inte för sitt liv kunde komma på hur han skulle gräva upp det där fjärdedels hjärtat. Där snackar vi crazy psycho s**t.

Återvändsgränd?

Jag har aldrig varit bra på träslöjd. Det som inte kan läras i böcker är inte värt att läras alls, brukar jag resonera. Inte blev det lättare när save-statefunktionen självklart saknades i min lärares version av ämnet. På återseende tills han fixat det i nästa patch *Nimn is leaving the building*. Även arbetskamrater och andra wannabies har vittnat om att chansa i korsningar efter några timmar med Super Mario. Detta trots spelets begränsade tillgång av 1-ups (Hint: Kommentera till förra veckans post och vinn tävlingen!!). 

Sammantaget känns det som dina ögons form är det minsta du behöver oroa dig för. Då du med förvirrat sinne, blåsor och träningsvärk, följer din avatars öde i en allt för tidig död. Eller som vi skulle säga här på Planet Nimn:

Världens bästa spel - 1985

I helgen som var visade jag en 92:a Super Mario Bros.  på min Xperia-Play. Han tyckte han kände igen det och undrade om det var något gammalt Sega spel, vilket gladde en fanboy som under 23 års tid hållit fanan högt för den japanska underdogen. Men 1985, ett år före releasen av Sega Master System, hette världens bästa spel Super Mario Bros. aka SMB1 aka 'Super Mario'.

Något gammalt SEGA lir??

Med en unik sidscrollande plattforms idé, tillsammans med fantastisk spelkontroll och ett än ej uttjatat soundtrack, satt Nintendo ribban högt.  Spelet var så bra och populärt att dess skapare, Shigeru Miyamoto, trodde att knappt några förändringar behövdes till uppföljaren. När det var dags för release utomlands fick japanen dock kalla fötter och vatten hällt över sitt huvud. Isället för att släppa det näst intill identiska Super Mario Bros. 2 i Europa och USA, nödrippades Doki Poki Panic (Mario, Luigi, Toad och Toadstool klipptes in med sax), och tvåan som vi känner det var fött.

För egen del tog det lång tid innan jag både klarade och började uppskatta SMB1. Då den mer färglada tvåan gått varm sen sex årsålder, var ettan något som bara ägnades åt när jag lyssnade på andras hyllningar ('Asså Super Mario asså, vet inte hur många gånger jag varvat det... bla bla.... genvägar... precis allt.. bla bla.. varenda sten..' JA! Hela friden, jag fattar!!.) Men trögheten i Marios B-fartsacceleration,  gör Marios första riktiga äventyr till en fysikalisk upplevelse, med bättre fartkänsla än många racing-spel. Detta tog lång tid för mig att fatta, men nu är jag beredd att hålla med. Super Mario Bros.  är världens bästa spel. Iallafall år 1985.

Så hade jag skrivit denna recension för tio år sen, hade ett av de mest hyllade spelen genom tiderna fått ynka tre planetloggor. Men det är bättre att ändra sig än att ha fel (säger killen som vill stå fast vid sitt ord). 

Super Mario Bros., 5 av 5 på Planet Nimn

Tävling: The lost 1-up

Slutligen så kommer här den första tävlingen på Planet Nimn. I början av bana 2-1 finns ett gömt extra liv. Eller rättare sagt; det finns där ibland, och det är här du som läsare kommer in. Den som först postar svaret varför 1-up svampen ibland saknas, vinner det sämre fungerande av mina två exemplar av Super Mario Bros. (ev. vinstskatt betalas av vinnaren och fri frakt inom norden). Så vet du svaret, tveka inte och posta snabbt. Världens bästa spel - 1985 kan bli ditt! På återseende Nördar!

????

Detta blir ditt!!

Tips och otips till torsdagskvällen

Det är inte lätt att vara torsdagsbarn då torsdagarna inte längre har något att erbjuda. En torsdag utan ett nytt inlägg på Planet Nimn är lika tom och meningslös som en ljudande ocraina, en ekande bronstrophy. Så för att få fart på skriveriet har jag vidgat mina vyer och recenserar två filmer. Scream 4 och Battleship. 

Mycket vacker bild från en random bloggare

Personligen tycker jag inte att man ska dela ut ettor om man inte brister ut 'Detta är den sämsta filmen jag någonsin sett' minst en gång under filmen. Och med detta sagt så börjar vi med att nämna några saker om den först nämnda av de ovan nämnda. 

Scream (1996) var en halvparodisk hyllning till klassisk skräck. Sedan parodiserades denna i sin tur några för många gånger i och med Scary Movie franchisen. Och nu ska hon från Ensamma Hemma och den näst snyggaste från Vänner, med förstärkning av några Nickelodeon kändisar, återigen mörda varandra med plastmasker och köksknivar. Parodi på parodi på parodi.

Ser man inte klart en film så kan man inte ge ett rättvist betyg. Vad som gäller om man spelar bort en halvtimme i mitten är jag inte säker på. Men den halvtimmen, några ppm av mitt liv, som jag besparades i lidande ger jag nu tillbaka till er kära nördar. Tid till att skriva, tid till att leva. Och lägsta betyg var för första gången utdelat på denna planet. 

Ghostface: Scream universats motsvarighet till Norman Bates och Freddy Krueger

Scream 4, 1 av 5 på Planet Nimn

Vi har lärt oss av filmhistorien att om mänskligheten blir attackerade av utomjordingar, så kan vi överleva i sista sekunden med ett nödrop. Vi har dyngflyt helt enkelt. Vore det inte roligare om vi spöade skiten ur dem trots deras överlägsna teknologi? Det tyckte iallafall Battleships skapare. Med ett slagskepp från andra världskriget sprängs de våldgästandes mothership till oigenkännlighet i slutscenen och jag kan inte annat än älska. 

Jag vill beskriva min blogg som 'Medioker speljournalistik när den är som bäst'. Men när det gäller film kanske mina subjektiva tankar inte ens är värda en tvåa på min egen skala. Men who cares. Jag älskar i alla fall när han från Hundtricket visar de överutvecklade pansarbeklädda slemreptilerna var skåpet ska stå. Tre stabila och välförtjänta loggor inkasserar den emigrerade svensken. Långt ifrån ett mästerverk men över gränsen till underhållning. 

Better Stim to get this one Marines!

Battleship, 3 av 5 på Planet Nimn

Då ses vi nästa torsdag igen. Kan nästan lova faktiskt, för är på g nu. Märkligt hur mycket en halvtimme utan Scream 4 kan betyda för inspirationen. So long Nerds!