Planet Nimn recenserar Zelda Skyward Sword

Denna torsdag recenserar Planet Nimn The Legend of Zelda: Skyward Sword och reflekterar över om Zelda verkligen är kul. Så välkommen och läs vidare nördar!

Det börjar bra. Den svävande staden i molnen ger en gemütlig känsla och en trevlig start på ditt äventyr. Sen blir Zelda kidnappad och Link får komma till hennes undsättning som vanligt.

Det är grymt snyggt. Känns som en perfekt blandning av Wind Waker och Twilight Princess. Spelkontrollen är innovativ och knapparna sitter väldigt rätt. Om Wiikontrollen skapades med Super Mario Galaxy i åtanke, så har de applicerat den perfekt i Links senaste äventyr. Att byta vapen har aldrig varit smidigare. Även om ditt viftande med Wiimoten ibland ställer till det för dig så får kontrollen i sin helhet ett högt betyg. Musiken är med få undantag, som min bror uttryckte det, väldigt platt. Temat som vi hörde i tidiga trailern, är ett av få vettiga verk i detta soudtrack. Koji Kondo, misslyckades du eller försökte du ens? Jag tror på det senare.

Det ända dåliga med spelet, bortsett från musiken, är att det är tråkigt. Kanske får jag alla Zeldafans på mig nu, men jag vet inte hur jag annars ska uttrycka mig. Spelet är extremt linjärt. Pussel och problemlösning går upp i halsen på dig för att sedan tryckas ner igen och igen . Tänk dig att du har en karta över din stad på din iPad där det står din nästa destination. Du tar dig dit och ska lösa en rubikskub, för att sedan få en markör var nästa kub ska lösas. Allt med fantastisk spelkänsla och grafik givetvis. För när du kommer till en ny borg är du redan trött på pussel. Mitt tips är att spela i etapper för att orka med. Spela till en borg ta sen paus. Spela borgen, ta paus osv. Emellan kan du göra något annat, vad man nu gör när man inte spelar (nått med knyppling var det va?). 

Jag tror att jag löst problemet med varför jag inte klarat något av de nyare Zelda spelen, inklusive Skyward. De är inte tillräcklig roliga. Älskar ettan, gillar tvåan och trean. Vill älska 3-D äventyren också. Det känns som min plikt som spelare att både ha klarat och att älska alla Zelda spel (kanske inte Philips-versionerna av förklarliga skäl). Men viljan räcker inte till. Det är nog såpass att jag med större sannolikhet skulle orka en verklig Mara, än den jag påbörjat i Hyrule. Tyvärr är det nog så att jag inte kan motivera mig att åka kors och tvärs över en himmel (Skyward Sword), ett hav (Wind Waker), eller ett fält (Ocraina of Time) och lösa kuber. I alla fall inte en längre tid. 

Så de två ynka loggorna som Skyward Sword skrapar ihop här på Planet Nimn får ses som högst personliga. GameRankings behöver inte ta med dem i sin statistik. Är du en av de lyckliga Zelda-älskarna så kan jag bara säga grattis och du kan bortse från slutbetyget. Kommentera gärna, argumentera emot eller håll med. Är Zelda roligt?